Kapitel 12

Vintern var nu ett minne blott i Moonlight Falls och vårens färger gick att se runt staden. Leah kunde inte riktigt uppskatta vårens färger när hon grubblade över två saker. Det första var att hon på något vis lyckas stanna kvar i drömmen i över tre veckor. Inte en enda gång hade hon vaknat upp i sin egen säng. Visserligen ville hon stanna kvar här längre, men det var bara så underligt att hon inte hade vaknat ännu. 

Det andra var känslan av att vara förföljd. Från början kände hon enbart av det när hon var utomhus men på sistone fick hon även den känslan medan hon var inne i huset. Hur hon än försökte så hittade hon aldrig någon. Det var på gränsen att Leah började undra om hon var paranoid. Hon hade varken sagt det till Adonis eller Lillith eftersom hon inte ville oroa de. De båda två var fortfarande oroliga över att hon skulle försvinna igen. Även om de sagt att de litade på henne så kunde hon se oron ligga där i bakgrunden. Därför betedde hon sig som att allt var normalt. Frågan var bara om hon var paranoid eller om det verkligen fanns någon där ute som förföljde henne och i så fall varför? För att skingra sina tankar ostört tog Leah med sig Keagan på en promenad i den ovanligt varma vårdagen.

"Konstigt jag känner mig inte förföljd alls. Det kanske bara var inbillning trots allt". Leah kände hur hon fylldes med en inre ro och njöt av värmen från solen. Innan hon promenerade hem igen så passade hon på att köpa hem lite solskyddslotion. Både Adonis och Keagan var väldigt känsliga för solen. Riktigt varför de var så känsliga förstod Leah inte. Den enda förklaringen hon fått från Adonis var att man kunde säga att det var en solallergi. Fast hon tyckte det verkade konstigt så hade hon sett vilka utslag solen gav Adonis vid för mycket exponering. Därför accepterade hon det svaret för tillfället, men skulle ta upp med Adonis om vad som verkligen låg bakom det hela. Det var dags att  börja ställa lite frågor om tillvaron här.

Hon var fullt upp i sina tankar att hon inte märkte att hon redan var framme vid deras hem. Det var bara det att det inte fanns något hus där längre. Det enda som fanns kvar var en nedbränd mark där huset skulle ha stått. "Det här måste ju vara ett skämt. Har jag gått fel? Näe, grannens hus är där borta. Men vårt hus....det är.....borta". Plötsligt slogs Leah av panik. "Vänta nu. Var inte Adonis och Lillith hemma när jag for? Säg inte att............". Leah sjönk ihop på marken av ren förtvivlan. "Är de verkligen borta....?? Snälla säg att de inte vara hemma....snällaaa. Jag klarar inte det här..." Tårar rann obehindrat nedför hennes kinder. 

Hon togs tillbaka till verkligheten när hennes mobil ringde. 

- Hallå?
- LEAH ÄR DU OK?! Visst är Keagan med dig???! Vars är ni nu?!
- Han är med mig. Vi är hemma...vårt hus är borta........
- Stanna där. Vi kommer dit!

"Var inte det där....??"