- Adonis, du tar i för hårt. Jag kan knappt andas.
- Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Du är verkligen här.
- Ja, jag är här. Men vars är Keagan?
Adonis tittade oförstående på henne och tittade sedan på pojken på golvet.
- Keagan sitter ju där, sa han och pekade på pojken.
- Det där är ju inte Keagan. Han är ju bara en bebis. Vars är han någonstans?
- Ta en dig en god titt på honom. Det är Keagan.
Leah gjorde som han sa och tittade noga på pojken. När hon insåg att det verkligen var Keagan var det som att en kall illning for genom hela hennes kropp. "Hur är det möjligt? Han var ju bara en bebis. Hur kan vara så stor?"
Adonis bad henne sätta sig på soffan så skulle han förklara allt. Han berättade att hon försvunnit spårlöst kvällen de tog hem Keagan från sjukhuset. Både han och Lillith hade kontaktat polisen och under flera veckor sökte de efter henne, men de kunde inte hitta något spår. Polisen gav upp sitt sökande efter några månader. Han vägrade tro att hon var borta och fortsatte söka efter henne medan Lillith hjälpte till med att ta hand om deras son. Hur han än sökte så hittade han inget svar till hur hon försvunnit. Det var precis som att hon gått upp i rök.
- Jag förstår varken varför du försvann eller hur du kan vara här helt plötsligt, men inget av det är relevant. Jag är bara så glad att du är här. Lova mig bara att inte lämna oss igen? Jag tror inte jag skulle klara av det.
Leah visste inte riktigt hur hon skulle svara. Hon förstod inte hur hon kunde ha varit borta i ett helt år när det bara gått ett dygn hemma. Hon hade inte lämnat de frivilligt heller. Hon förstod hur jobbigt det måste ha varit för de, men hon kunde ju inte förklara vars hon tagit vägen. Det enda hon sa till Adonis var att hon inte kunde förklara vad som hände, men lovade att inte lämna de igen. Hon gav honom en blygsam puss på kinden innan hon satte sig framför sin son.
Leah var med sin son hela dagen. Hon kunde inte släppa honom för en sekund. Hon hade ju redan missat en del av hans uppväxt och var inte villig att missa något mer.
När Lillith fått reda på att Leah var hemma igen så hade skutta glatt och kramat om henne minst lika hårt som Adonis. Även hon hade inte brytt sig om varför hon försvann eller hur hon helt plötsligt var hemma igen. Det enda hon sagt var att hon fanns där för henne om behövde prata. Det kunde vara när som helst och om vad som helst. Leah var så tacksam att ingen av de krävde något svar av henne. Att allt kunde återgå till hur det var innan hon försvann.
Hon höll nästan på att glömma bort att hälsa på sin katt Jinx. Alla häxor ägde en katt och Leah var inte ett undantag.
Det som ingen av de visste var att de alla var iakttagna. Det var någon som lurade där ute i skuggorna. Frågan var bara vem eller vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar